Det här med att greppa tjusningen med heliskiing är egentligen ganska enkelt. Du släpps av på en optimal plats rent åkmässigt. Sedan åker du ner i fallinjen där snön är som bäst och mest orörd. Vi traskar in på Sportexpeditionen i Riksgränsen kvällen innan vi ska flyga och kollar väderutsikterna med bergsguiden Andreas Bengtsson som driver Heliski Riksgränsen. Han har fullt upp med det logistiska att planera ihop morgondagens grupper. Att tavlan med gruppindelningen börjar bli full är ett gott tecken på att det väntar finväder imorgon.
– Ni har hamnat i första gruppen på morgonen så det blir tidigt frukost imorgon, berättar Andreas.

Vi fastnar framför kartorna på väggen där de olika topparna i Riksgränsenfjällen, Abiskoalperna, Kåtotjokta och Kebnekaise-massivet är markerade med en röd nål. Varje nål är en potentiell snödröm i morgon bitti.
– Vi har nog bäst förutsättning i Sverige och kanske i hela Europa för heliskiing här uppe eftersom vi fortfarande får flyga fritt. Nere i Alperna har regleringarna begränsat heliskiingen ordentligt. I Schweiz finns till exempel 42 förbestämda platser där du får landa, det tar ju bort poängen med helikopter lite grann tycker jag. I Frankrike är det totalförbjudet och så är det i Norge också, säger Andreas och pekar ut sitt favoritåk på Knivkammen mellan Kebnekaise och fjället Nallo och vi börjar få bilder i huvudet som vi tar med oss in i sömnen.

Morgonen därpå är hela jag klarvaken på mindre än en sekund. En tallrik gröt senare står vi i Sportexpeditionen igen som små barn som vet att det är lördag och att det kommer lördagsgodis närsomhelst. Efter att alla som inte har egen lavinsäkerhetsutrustning har utrustats med ryggsäck, spade, sond och transceiver, knatar vi ner till helikoptern som står runt knuten. Strax är vi i luften. Det är få saker som är vackrare än den svenska fjällvärlden, särskilt i maj när vintern och sommaren fortfarande tävlar lite om herraväldet och klippor och mossa sticker upp som små öar i snön. I alperna ser du en dal bort, här är horisonten obruten med fjäll som glimmar lite i morgonsolen.

Men vi är inte här för att kolla på utsikten, så vi hoppar ur uppe på toppen av Riksgränsens hemmafjäll Vassitjokka och styr utför nordsidan ner mot Vassijaure, ett klassiskt uppvärmningsåk här uppe. Snön är vindpackad längst upp men övergår snabbt i några få meter med kallsnö innan vårsnön ligger där och svettas. Vi stannar halvägs ner.
– I den här branten är det rutten snö ute till vänster och lite för hårdpackad snö till höger i skuggan där, så ni hittar bäst snö genom att välja linjer som balanserar mer i mitten av fältet, millimetertipsar Andreas.

Nere i dalen står redan vår röda fågel och väntar, så vi ställer skidorna rakt ner och släpper på så att sorben sprutar. När vi är på väg upp igen har det vindat på. Piloten Jan tar en sväng nere i dalen och smyger sedan upp helikoptern nära klipporna med vinden i ryggen för att kunna ta sig över toppen – en ganska imponerade precision i den här liften med andra ord.

Uppe på Korsatjokka ser man ut över hela Kåtotjokta-området och längst bort i horisonten, Kebnekaise. Nu är jag nära min pojkdröm – som är just att få åka på Keb. Men idag blåser det för mycket och när piloten säger nej till att flyga in mot Sveriges högsta berg blir jag inte alltför ledsen ändå. En skidåkardröm ska uppfyllas under perfekta förhållanden, inte halvbra. Så att drömmen verkligen blir, ja en dröm. Och det är ju ganska trevligt att ha något att drömma vidare om när man svettas under skivstången på gymmet. Det blir en till nordsida nedför Korsatjokka istället och gruppen sprids ut i över det stora snöfältet i stora crusingsvängar som hade gjort vilken Rättviksraggare som helst avundsjuk.

Det tredje lyftet går till Korsatjokka men från det långa fjällets lägre topp och sedan ner i dalen Hojganvagge. Här lutar det på lite mer och snön här är en form av mjukt packad slasksnö som påminner om manchestersnö i pisten, fast helt slät och djupare. Lite av en ny känsla för mig som tar bort några spärrar till i huvudet och ger ett stort åk som är ett av mina bästa säsongsavslutningsåk all time.
– Skön snö, bekräftar Andreas väl nere i dalen. Hade vi börjat här i morse hade det varit för hårt. Men solen har gjort sitt för snön den senaste timmen.

Där tar det slut. Jag tittar på fotografen Peter lite snopet: ”2,5 timme, har det redan gått 2,5 timme?”. Vi styr tillbaka mot Riksgränsen och landar uppe vid den tillfälliga heliplattan bredvid Nordalsköket uppe i backen. Vi tackar gänget för förmiddagen och sladdar ner till knappliften och vidare ner mot hotellet.

Heliski i Riksgränsen är inget nytt. Utanför det klassiska skidhotellet har helikoptern tagit med sig skidåkare till områdets toppar i mer än tjugo år. Andreas Bengtsson tog med sig en hel del nyheter när han tog över i vintras, bland annat fanns det ingen förbokning tidigare vilket kunde ge ett trevligt men lite tidsödande kaos i Sportexpeditionen på morgnarna när det var flygväder. Topparna i Kåtotjokta och Kebnekaise kom också som nyheter på menyn.

Andreas sluter upp nere i puben på Grönan senare på kvällen. Efter några fiskarhistorier kommer vi tillbaka till förmiddagens åkning.
– Vi vill skapa Sveriges bästa heliskiing här uppe. Därför satsar vi på att ha auktoriserade bergsguider som leder grupperna uppe på fjället. Det ska vara säkert men inte kosta mer för det, säger Andreas.

Heliskiing är inte billigt, det påstår nog ingen. Tre toppar i Riksgränsen kostar 2 400 kronor. En enkel privatekonomisk kalkyl borde tänka utifrån hur många fallhöjdsmeter man får per lyft, inte hur mycket man får flyga helikopter. Där ligger topparna runt Riksgränsen bra till. Ner mot Kebnekaise finns åk som bjuder på upp till 1400 fallhöjdsmeter (Selmatjokka). Här finns glaciäråk och tighta ränner för den som vill ha det. Det enda som egentligen saknas här uppe är skogsskidåkningen.

Andreas vill att bergguidens kunskap i hur man läser väder och var den bra snön finns just för tillfället, ska vara en självklar del i heliskiingen.
– Grupperna sätts samman efter åkskicklighet så långt det går, men givetvis måste vi lyfta med en så fylld helikopter som möjligt. För de som är ute efter helt skräddarsydd heliskiing finns Private Pro-upplägg där hela helikoptern hyrs, säger Andreas och fortsätter:
– Samtidigt kan jag tycka att mycket av snacket kring heliskiingen bygger på en myt att offpist måste vara extremt. Helikoptern är en lift som alla andra och betyder inte att man ska åka jordens hårigaste åk även om de finns här uppe för de som vill.

Nu planerar Heliski Riksgränsen för nya paket med standby-upplägg. Här bokas 3-6 dagar med ett visst antal höjdmeter som flygs upp när det är bra flygdagar. När vädret surar till (något som kan hända i Riksgränsen med omnejd då och då) kan man komplettera med toppturer och åkning i liftsystemet under tiden. Just toppturer är något som lätt kan hamna lite i skuggan uppe i Gränsen. Bortom pjäxvandringen uppför Nordalsfjället finns mängder av fina toppar att ta sig an. Traditionen med både 7- och 12-toppsmärken infördes av stamgäster på hotellet långt innan det började hoppas över malmbanan. Det finns gott om skidåkartraditioner uppe i Gränsen och det här med att ta helikoptern upp på berget är en av dem som vi gärna upplever igen.

Text: Dan-Marcus Pethrus
Foto: Peter Dahlhof

/Per B

Kort och gott. I den första matchen såg vi en spelare som försökte bita en spelare i det andra laget. I den andra matchen såg vi en spelare i det andra laget som försökte provocera det första laget att bita igen. I den tredje matchen fick det andra lagets stjärnspelare en hjärnskakning sedan en back från det ena laget tacklat en försvarslös spelare. I den femte matchen avgjorde det ena laget matchen sent med matchens enda mål, varpå deras målvakt sa att det hade varit en enkel räddning för honom.
Under tiden, och genomgående i alla matcher, filmade spelare från det ena laget i var och vartannat byte, samtidigt som de klagade över hur domarna favoriserade det andra laget. På internet menade deras fans att det var en konspiration som ledde enda upp till Gary Bettman.

Om du också såg det jag ovan beskrivit; hur skulle du beskriva det laget? Skulle du beskriva laget som enkelt att tycka om?
Skulle du beskriva det laget som moget? Eller som ett lag med ett vinnarlags karaktärsdrag? Eller bara raka motsatsen?

Det tog egentligen inte speciellt lång tid innan hockeyvärlden nästan unisont började älska att hata väst-Kanadas lag.
Vad som till en början var ”hela Kanadas lag” blev tillslut bara ”Vancouvers lag”. Och när till och med de mest subjektiva svenska journalisterna började skriva pessimistiska krönikor om bröderna Sedin var det ganska uppenbart att Vancouver helt och hållet förlorat popularitetstävlingen. Det är svårt att älska ett hockeylag som filmar, bits och gnäller.

Trots att man i praktiken bara var 60 minuter från att vinna sin efterlängtade Stanley Cup (två gånger till och med), avslöjade finalerna tydligt vad Vancouver saknade; fysisk och psykisk tuffhet. Men mest något så komplicerat, men ändå så enkelt som mogenhet. Det är svårt att ens föreställa sig den extrema situation en hockeyspelare sätts i, som efter 100 matcher ska spela den tuffaste matchen kanske under hela karriären. Att gå igenom ett stenhårt slutspel med journalisters eviga frågor, supportrars eviga bävan efter framgång, laglednings eviga kravbild och sin egen interna kamp för att prestera på högsta nivån – finns det få sporter som kan duplicera.

När nu Mike Gillis efter draften sätter sig ned och på allvar försöker fundera på varför Vancouver Canucks inte presterade när det gällde som mest, är det ironiskt nog kanske så enkelt att han inte behöver göra någonting. Omogna spelare har blivit mognare, filmarna kanske slutar filma och det där med att bita – det var nog bara slutspelets vansinne som talade.

Firmamedlemmen tillhör de som varit med från starten i Malmö. Hans stil är mer brittisk 80-talshuligan än den märkesfixerade moderna fotbollsligisten: Dr Martens-kängor istället för vita Lacoste, luvtröja istället för Fred Perry-piké. Och en kropp som ser ut att ha toppats med öl snarare än kokain före sammandrabbningarna.

Kulturen är relativt ny i Malmö – den uppstod något år före MFF:s SM-guld 2004. I Helsingborg har huliganer följt HIF sedan början av 90-talet. Oftast slåss gängen, de så kallade firmorna, långt före matcherna, på uppgjorda mötesplatser en bra bit från Stadion, för att undvika att polisen avbryter. Ibland rusar gängen mot varandra utanför arenan.

– Julgranarna kan vara lugna. Det händer aldrig att några firmakillar går på en julgran, säger huliganen.

”Julgranar” är firmamedlemmarnas öknamn på de vanliga supportrar som klär sig i sitt lags färger, med halsduk, matchtröja och kanske till och med mössa.

– Vi utgör en slags buffert till de vanliga supportrarna. Ta efter match – istället för att bortaklacken håller på och kastar grejer på vår klack så går de på oss i stället.

– Vi är de riktiga fansen. Vi går på matcherna. Både hemma och borta. Och vi är beredda att slåss för laget. Blöda för laget.

Något officiellt stöd från MFF lär det inte bli.

Han anser att det inte är så stor skillnad mellan honom och vanliga ståplatssupportrar.

– Att stå i en klack, det blir lite av en masspsykos. Det blir mycket hat. Aggressivitet. Det vi håller på med blir ett sätt att kanalisera det. Andra kanske går hem och spöar sina fruar eller till krogen och slåss.

Varför ska vi, vanliga skattebetalande Malmöbor, betala för vad ni ställer till med, polisinsatser och sjukhusvistelser när någon fått stryk?

– Det är ju en marginell kostnad, och det jämnar säkert ut sig med om någon istället fått stryk på krogen.

För polisen är det inga marginella kostnader.

– Nej, det är ju övertid och helikoptrar och grejer. Men de får ju öva. De gillar ju att gå på oss, det ser man på dem. Det är så många nya poliser nu och de är över en och nittio allihop och ser ut att ligga i gymmet hela tiden. Det lyser i ögonen på dem. Det är en hel del testo som ska ut från dem också.

Huligangänget, firman, beskriver han som en spridd skara män, från tonåringar upp till män som närmare sig 40. De flesta har ordentliga jobb, några studerar. En del har familj.

– Vi är ett kompisgäng helt enkelt. Fotbollen är det som vi har gemensamt. Och visst, alla är nog typen som har slagits mycket. Som inte backar när det händer något.

Han skrattar lite och säger att han medger att något fel i huvudet måste han nog ändå ha. Eftersom han njuter så av kickarna. Söker farliga situationer i vardagen.

Och slåss på helgerna.

– Du testar dig själv. Det är kickarnas kick. Du övervinner dina demoner.

– Det är en sjuk känsla. Du får ett grymt tunnelseende av allt adrenalin. Även om man vet att kompisarna är bredvid så ser man bara rakt fram.

– Du ser tjugo man komma emot dig, men du ser inte dina kompisar. Du känner dig helt ensam.

Huliganen som vi träffar vill inte tala om vad firman har för planer eller ambitioner för säsongen. Själv börjar han tappa motivationen. Polisens insatser med att omhänderta huliganer och som ibland hindrar dem från att både slåss och gå på själva matchen har effekt, medger han.

– Det är ju inte så kul att åka fem timmar till Stockholm och sen bara få åka hem igen.

– För egen del är jag mest intresserad av att slåss med HIF nuförtiden. Jag slåss inte bara för att det är skoj. Det får ju finnas någon drivkraft också. Och HIF:arna är ju som de är. De tror att de är så mycket bättre.

Igår kväll gjorde en typisk firmakille, herr Kevin Hagen ett officielt framträdande på Swedbank Stadion.

Arbetslös: check Sverigedemokrat: check Ofullständiga gymnasiebetyg: check Missbruksproblematik: check Häftigt anglosaxiskt förnamn: check

Nej, det handlar inte om min sambo. Men jag är övertygad om att han skulle bli ganska nöjd om jag skrev en hel krönika om hur fantastisk han är, och dessutom valde den rubriken. Men den här gången handlar det om den abdikerade kungen, Peter Mattias Forsberg. Född 20 juli 1973 i Domsjö i Örnsköldsvik. Jag kommer inte ens låtsas att jag är hockeyexpert, det blir bara löjligt, men ”Foppas” saga är värd att fundera kring.

När kung Peter var liten prins spelade han inte bara hockey, han åkte skidor, tränade friidrott och spelade fotboll också. Faktum är att han var så pass bra i fotboll att många trodde att det var fotbollen han skulle satsa på. Han öste in mål när han var liten, en match då Domsjö mötte Nätra (här snackar vi landet) gjorde han elva stycken. Vid 15 års ålder slutade han med övriga idrotter och valde att satsa på hockeyn. Värt att notera är att Peter Forsberg inte var den klarast lysande hockeystjärnan när han var yngre, han var enligt egen utsago ” liten och klen” och han platsade exempelvis inte i Tv-pucken första året.

Men sedan rullade det ju som bekant på. Peter Forsberg har hunnit med en del klubbar under sin karriär, och följaktligen ännu fler coacher. Coacher som pratat svenska,amerikanska, franska och som har haft vitt skilda åsikter om hur spelet ska spelas. Men om de pratar om Peter Forsberg är de rörande överens. En extrem tävlingsmänniska som inte har något annat läge än max. Vare sig det är träning eller match. Han älskar att vinna och hatar att förlora, han blir förbannad på sig själv om han slår ett felpass och är ofta den som är sist kvar på isen vid träningspass. Som Tony Granato, dåvarande coach i Colorado Avalanche uttryckte sig: ”Livet som coach blir mycket lättare när ens bäste spelare jobbar hårdast”.

Jag får känslan av att Peter Forsberg hela tiden har gjort sina val av kärlek till sporten. Alla barn- och ungdomsledare känner till ledorden; det viktigaste är att barnen har roligt. Och bortom alla miljonerna är det är egentligen ingen skillnad, vare sig man 10 eller 27. Det går inte att tvinga fram passion och kärlek till spelet. Och det finns väl inte någon som tvivlar på att ”Foppa” verkligen älskat det han gjort, efter att ha sett hans avskedsintervju..?

Jag tror på ”the-Foppa-way”:

– Tvinga inte ungarna att specialisera sig för tidigt.

– Man måste inte vara bäst när man är liten för att lyckas.

– Låt de barn som vill träna mycket göra det. Förutsatt att det är BARNET som älskar, brinner och vill.

– Den talang som tar en längst är inre drivkraft och inställning.

Jag avslutar med att infria ett löfte till min son. Att skriva att Linus Omarks straff var snyggare än Peter Forsbergs -94. Så.

Karin Gren

LHC-spelarna som var med då vill säkerligen göra det också. Går man in i en sjunde och avgörande match i ett SM-slutspel kan man inte vara annat än taggad i hela kroppen. Det var så Skellefteå startade avgörandet i går. Det var så LHC inte startade.

Efter tio minuter tog LHC-coachen Särkijärvi time-out.

Då hade Skellefteå gjort 1-0 i mål och hade 9-0 i skott på mål och for omkring som bålgetingar i LHC:s zon. Trots att LHC sen fick till en kvittering var det den svaga starten på matchen som fällde laget. Och trots att Magnus Johansson spelar längre i matcherna än en del gör på en hel säsong så kunde inte LHC resa sig. Skellefteå vann och gjorde det rättvist medan LHC-spelarna nu kan ta ett mycket tidigt sommarlov.

Och frågan är väl om det är så himla bra att vara så beroende av en spelare som LHC är av Magnus Johansson. Han är backkung och klippa, men han är inte någon Jesus som kan gå på vatten. Eller för den delen föra ett ishockeylag till SM-semi helt på egen hand.

Det mest negativa med den här sjunde och avgörande kvartsfinalen var varken Skellefteås insats eller LHC:s. Men när TV4 sänder sport och framför allt när Peter Jihde och Max Grinndal är inblandade då blir produktionen och sändningen på så låg nivå att Glocalnet skulle bli avundsjuka. Duon sabbar fullständigt hockeysändningarna med sina självgoda beteenden och skämt som de tror är roliga, men som bara är enbart plumpa och skapar irritation. Grinndals agerande när han intervjuar spelare och tränare under och efter matcherna är rent respektlöst. Jag är så trött på dessa två personer och som det verkar känner en del av hockeyspelarna exakt samma sak.

Annat ljud i skällan var det på Studenternas i Uppsala. Bandyns SM-final fick där en upplösning som om det vore hämtat ur en saga. I sudden death krutade Sandvikens Daniel ”Zeke” Eriksson in 6-5 mot Bollnäs och blev matchhjälte i sin sista bandymatch. Kan man sluta på ett bättre sätt? Tveksamt.

Tveksamt var också det mål som Bollnäs fick bortdömt under ordinarie tid. Nog såg Per Hellmyrs ut att vara onside och inte offside. Stackars Hellmyrs och Bollnäs som jag tyckte var värda ett SM-guld. Men det tyckte inte domarna som blåste bort Hellmyrs mål och i stället fick se ”Zeke” bli odödlig för Sandvikenfansen med sitt segermål i sudden death.

Profilen Stefan Holm
I början av karriären så var det han och Staffan Strand. Pressen beskrev dem som Piff och Puff ibland. Dels för att de båda kortväxta för att vara höjdhoppare (Stefan 1,81 m Staffan 1,88 m), dels för att de var bra kompisar. Ljudmässigt låter Stefan och Staffan också lite Piff och Puff, eller hur.

Stefan och Staffan är dessutom födda samma år, 1976. Sedan har det kanske visade det sig att de inte hade mycket mer än höjdhoppet gemensamt. Stefan Holm har för det mesta rankats högre än Staffan Strand, men periodvis har de presterat ganska lika. Staffan fick minst lika mycket utrymme i pressen då, han gav intryck av att vara den som gillade uppmärksamheten bäst av dem två. Vid inomhus EM 2002 kom tog Staffan Strand (2,34 m) guldet och Stefan Holm silvret (2,30 m). Det var ett bra år för Staffan resultatmässigt, han tog sitt pers på 2,35 detta år.

Staffan Strand har vunnit SM 1995-1997
Stefan Holm har vunnit SM 1998-2006

Vad som senare överraskade mig var uppmärksamheten Stefan Holm fick. Mycket beroende på hans person, och sättet han bjöd på sig själv, delvis marknadsföring också om man vill se det mer syniskt. Men han verkar verkligen gilla att vara i fokus. Så såg det inte ut förr.

Stefan Holm har en av Sveriges mest omtalade bloggar. Själv läser jag sällan bloggar, men man hör talas om Stefan Holms blogg i TV, radio och tidningar på ett sätt som ingen annan idrottare i Sverige är i närheten av. Stefan Holm har även medverkat i det populära TV-programmet På spåret med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Inte bara medverkat utan också vunnit På spåret två år på raken. Första gången 2005 tillsammans med journalisten Ingela Agardh och 2006 tillsammans med författaren Katarina Mazetti. I år blev han utslagen av en annan som varit aktiv idrottsman, nämligen Hoa Hoa Dahlgren. Hoa Hoa eller Lennart som han egentligen heter var tävlade i tunglyftning och senare styrkelyft.

Det var efter På spåret som Stefan Holm fick sitt stora genomslag i Sverige. Plötsligt var han en uppskattad figur även hos många av de som zappar förbi alla sport på TV. Holm deltog även i den andra säsongen av TV-programmet Mästarnas mästare i SVT och kom på sjunde plats av elva deltagare.

Idrottsmannen Stefan Holm har överraskat mig
Tidigt uppmärksammades Stefan mest för att han isolerade sig i sina hemtrakter i Värmland med sin pappa Johnny som tränare. Han var för kort för att kunna konkurrera med de bästa i värden. Ärligt talat såg jag en större potential i Staffan Strand. Jag trodde då att Staffan skulle vara den som nått högst då deras idrottsliv skulle summeras. Men efter Staffans år 2002 har Stefan varit den klart bättre.

Linus Thörnblad heter dagens svenska konkurrent till Stefan Holm. Linus är 9 år yngre än Stefan. Positiv konkurrens, så som jag ser det. Det paret är mer Piff och puffiga, Linus är faktiskt centimetern kortare än Stefan Holm…

De berömda ticsen
När Stefan Holm står och koncentrerar sig innan ansats kan man få se ett helt galleri av tics, speciellt då det är ett hopp i ett avgörande läge i en tävling. Dra i tröjan, båda händerna hela vägen från pannan till nacken, blåsa upp kinderna likt en hamster, diverse beröringar i ansiktet är välkända Holm-tics. Dessa tics eller ritualer tillhör hans koncentrationsakt. De är snarare tics än ritualler, eftersom jag tror de kommer mer eller mindre automatiskt. Om jag inte skulle se Stefan Holm göra dem inför ett avgörande skede i ett mästerskap, då skulle jag bli orolig.

Stefan Holm vs Patrik Sjöberg
Upp till Patrik Sjöbergs nivå har förvisso inte Stefan Holm nått. Men Stefan har ett OS-guld, vilket Patrik saknar. Huvudet kortare en Patrik, har i alla fall den fördelen att han belastar kroppen mindre. Stefan har också klarat sig bra ifrån skador.
Om personerna Stefan Holm och Staffan Strand är olika varandra, är det säkerligen större skillnad på den tidigare höjdhopparhjälten Patrik Sjöberg och Stefan. Patrik är en av få idrottsmän som rökte under sin aktiva karriär och han framställdes ofta som en festprisse utav pressen. De har även skrivit om Patrik och kokain. Ingenting av detta kan väl någon förknippa Stefan Holm med.

Stefan är en stor statistiker. Det har Patrik Sjöberg offentligt kritiserat vid ett antal tillfällen. Senast här om dagen då Stefan tangerat Patriks antal tävlingshopp över 230 cm. "Vad jag vet delas det inte ut något jämnhetspris eller 'flest över 2,30'-pris" var Patriks kommentar. Patrik menar att Stefan har fel fokus. Att han (Patrik) själv valde höga höjder om han redan vunnit på 2,29, medan Stefan väljer låga 2,30, var en annan sak Patrik framförde. På höjder från 2,38 och uppåt står det dessutom 13-2 till Patrik.

Lägger du på en halvmeter på Stefan längd så är du uppe i 2,31 meter. Det är väldigt få som klarat att hoppa en halvmeter över sin egen längd. Stefan Holm har stenkoll på hur många. Säkerligen på antal hopp, varje hoppare i denna exklusiva skara, gjort halvmeter över sin egen längd. Stefan själv har gjort ett antal. Då Stefan började prata om hur högt han hoppat över sin egen längd, kommenterade Patrik Sjöberg syrligt något om att det inte är någon cirkus och att han inte kände till någon tävling där det går ut på att hoppa så högt över sin egen längd som möjligt. Patrik är själv precis två meter lång och hade världsrekordet på 2,42 meter - "bara" 42 cm över sin egen längd ;-) - Stefan har klart 59 cm över sin längd. Hur högt över sin längd man hoppat är kuriosa i sammanhanget, men rätt kul uppgifter i alla fall. Relativ höjdhopp!

Det är bara kubanen Sotomayor som överträffat Patriks 2,42. Skulle Stefan slå eller tangera Patriks 2,42 så skulle han verkligen överraska stort igen. Eller slå/tangera Patriks inomhusrekord på 2,41. Eller nå upp till 2,40 igen, helst utomhus då.

Avslutningsvis under den här rubriken Stefan Holm vs Patrik Sjöberg ett par citat från Stefans sida, mer om Stefans site (scholm.com) under nästa rubrik.

"Men 2006 var också året när Patrik Sjöberg återigen kände sig tvungen att kasta skit på undertecknad och lägga näsan i blöt, han fick förvisso svar på tal, men sen stoppade han näsan i annat och en del märkliga påhopp från hans sida genom åren fick väl sin kemiska förklaring."

ÅRSKRÖNIKA 2006

"Som alla kan se är Patrik Sjöberg fortfarande snäppet bättre i de flesta jämförelser - men det finns en mycket viktigt skillnad:
Hans karriär är över - det är inte min!!"
SLUTKLÄMMEN I STEFANS SVAR PÅ TAL RIKTAD TILL PATRIK SJÖBERG (scholm.com)

S.C. Holm eller Stefan Christian Holm har en hemsida med förnamnsinitialerna, efternamnet, punkt com. Det är rätt rolig läsning när man kikar på vad som finns på siten. Full med statistik. Stefan bjuder på sig själv. Han listar bl.a. andra med namnet Stefan Holm (visst googlar Stefan på sig själv). Vilken musik spelades då han hoppade i en viss stad i Europa. Böcker och skivor listas, men framför allt statistik på hans höjdhoppande. Vinklade på massor av sätt. En hyllning till tränargurun Viljo Nousiainen finns också att läsa här.

Hoppstilar
Stefan Holm är en av få som menar att den gamla dykstilen skulle kunna fungera lika bra som dagens floppstil. Jag kommer ihåg ett gammalt TV-program där Stefan testade och klarade 2 meter i såväl dyk som flopp, och även saxade den höjden. Tre olika stilar, imponerande. Stefan tänker annorlunda än många av sina konkurrenter. Jag tror att det till största delen är positivt. Stefan presenterar gärna sina tankar i listor och i statistik.

Vad gäller hoppstilar hade jag en klasskamrat som hade en storebror som var en framgångsrik höjdhoppare. Ingemar Nyman heter den höjdhopparen som numera är Generalsekreterare i Svenska Idrottsförbundet. Ingemar la under 70-talet om från den då traditionella dykstilen till den då nya floppstilen. Till slut lyckades Ingemar nå samma resultat i flopp som i dyk, men det tog honom många år. Stefan hade säkerligen hållit sig kvar vid dykstilen om han tillhört den generationen hoppare.

Stefan Holm följer inte strömmen.

Världsrekordet i dykstil är bara en centimeter under Stefan Holms utomhusrekord och sattes redan 1978 av en 19 årig (!!!) Volodymyr Jasjtjenko. Ryssen hoppade 2,35 för så länge sedan då han var så ung. Stefan Holm har en poäng i att dykstilen övergavs för tidigt.

Tänk på att 2,35 mycket väl kan räcka för ett OS- eller VM-guld idag, 30 år senare !!!

Respekt
Så kort och koncist kommenterade faktiskt Patrik Sjöberg sig, då Stefan Holm hoppade 2,40 inomhus. Patrik har själv hoppat centimetern högre inomhus (och ytterligare en cm högre utomhus). Med 2,40 slog Stefan Holm trätobrodern och idolen Patrik Sjöbergs gamla EM-rekord inomhus.

Personliga rekord
Stefan Holm har hoppat 2,40 inomhus och 2,36 utomhus. Utomhusrekorden räknas mer än inomhusrekorden inom friidrotten.

Stefan Holms OS-, VM- och EM-medaljer

Kolla gärna in scholm.com den siten säger mycket om Stefan Holm.

Många förare har passerat revy i Formel 1-cirkusen. En del har haft bra bilar och en hygglig karriär, en del har haft det tråkigt längst bak på startrakan. Men det finns ett fåtal som ha satt stora avtryck i motorhistorien. Namn som blivit synonymt med sporten och som inte får missas när det ska snackas stora förare genom tiderna. Namn som Fangio, Stewart, Hill, Mansell, Prost, Häkkinen och Schumacher. Ayrton Senna tillhör denna skara av förare. Hans legendstatus blir inte mindre av att han omkom under den svartaste tävlingshelgen i Formel 1 historien. Det är mellan Michael Schumacher och Senna som den eviga striden om vem som var den största föraren genom tiderna kommer att utkämpas. I den striden kommer Sennas död alltid vara till hans fördel…

Ayrton Senna da Silva föddes 21 mars 1960 i San Paolo son till en mycket rik godsherre, och i mycket tidig ålder började han intressera sig för motorsport. När han var 13 så började han tävla i go-cart. Han blev Sydamerikansk mästare i Go-kart 1977 och beger sig sedan till Europa för att tävla i Formel Ford. När han kommer till Europa stryker han Da Silva och kallar sig bara för Senna, som är hans mors flicknamn (Da Silva är vanligare i Brasilien än vad Svensson är i Sverige, Ayrton tyckte inte att han var någon Svensson). Tre år efter ankomsten till Europa så var det dags för debuten i Formel 1 (1984). Teamet hette Toleman, där han stannar i knappt ett år för att säsongen 1985 flytta till John Player Special Team Lotus (Ronnies gamla team).

1986 kommer första segern. Detta sker i det andra racet för säsongen i Portugal på den klassiska banan Estoril. Mellan säsongen 86/87 byter teamet namn från John Player Special Team Lotus till Camel Team Lotus Honda. Säsongen 87 levererade Honda motorer till både Williams och Lotus. Honda såg och förstod Sennas kraft och när de 1989 gick in som motorleverantör till McLaren så tog de även med sig Senna ditt. Redan första året i det nya teamet tar Senna sin första titel. Men i teamet fanns redan en världsmästare vid namn Alan Prost. Prost och Senna skulle komma att ha många duster tillsammans. Den mest klassiska är när Senna kör ut Prost i sandfållan på Suzukabanan detta gav Prost sin tredje världsmästartitel. Faktumet att Prost hade fler vinster var något som retade Senna något ohyggligt. Prost lämnar McLaren säsongen 90 och Senna tar tillbaka titel det året och även säsongen 91. Men säsongen 92 blir tung Senna slutar på en fjärdeplats (på tredjeplats kommer en ung tysk vid namn Michael Schumacher). Willams vinner och Mansel tar titeln.

Säsongen 93 är inte heller så kul, Senna vann 5 race men tvingas bryta i 4 och slutade på en förnedrande 18 plats i Kanada. Säsongen 94 börjar tungt, han har lämnat McLaren och gick till Williams. Han tvingas bryta det två inledande racen innan det var dags för San Marinos Grand Prix på Aotodrome Enzo e Dino Ferrari. Detta kommer att räknas som den svartaste helgen i Formel 1-historien. Det började redan på fredagen när den unge nykomlingen Rubens Barrichello (vars mentor var Senna) kraschade rejält på träningen. På lördagen under kvalet kraschar Roland Ratzenberger han blev den första på 12 år att dö i Formel 1-bil. Detta var också Sennas sista pole position. Ratzenbergers död får Senna att återuppliva den insomnade Grand Prix drivers association tillsammans med Michael Schumacher och Gerhard Berger. Vars uppgift är att se efter förarnas säkerhet, detta bara någon timme innan han själv möte sitt öde. Han kraschar redan på varv 7. Racet avbryts och Senna flygs i helikopter till det närliggande sjukhuset i Bologna.
När Schumacher kör in som vinnare så visste de inte om Senna levde eller inte. Men någon timme senare bekräftas att Senna har avlidigt. Det är inte kraschen som tog hans liv utan ett hjul som lossnat och slitit med sig delar av hjulupphängning och slår honom i huvudet vilket gör så att han hamnar i koma och avlider. (Faktum är att det var ännu flera incidenter,  i starten kraschade två bilar. Ett av däcken slets loss och skadade åtta åskådare. En Minardi som spann i pitlane. Så delar flög och skadade fyra mekaniker så svårt att det fick föras till sjukhus.)

Att Senna är en av det bästa F1 förarna någonsin är odiskutabelt. Han är den tredje bästa föraren i vunna race. Han är den andra när det gäller pole positions. Folk som träffade honom har alla beskrivit honom som en mycket fokuserad och engagerad förare, han var en man av sina ord och han hade ett hjärta av guld. När banpersonal kom fram till Sennas vrak så fann dom en flagga, Senna hade tänkt att ha den på sin bil under defileringsvarvet efter racet för att hedra Roland Ratzenberger.

En paradox är att Senna var en mycket tillbakadragen och lugn man utan för banan. Han var den första föraren att ha en riktig personkult runt sig, med fanatiska fans och jagad av massmedia. Det är även dessa fans som försöker framställa Senna som Mr Clean. Senna var allt annat än Mr Clean. Han var den mest kontroversiella föraren i F1 under sin tid och fram till dess han dog. Han drog sig inte för att köra fult eller att dra in i sidan på sina konkurrenter. Han stängde dörren även om den som körde om redan var förbi med halva bilen. Han kunde skälla ut folk som inte hade släppt förbi honom. Han spöade upp nykomlingen Eddie Irvine för att han hade kört om Senna då han hade legat och slökört för att säkert komma i mål. Han kunde inte acceptera att någon annan kunde köra om honom. Michael Schumacher hade en körstill som påminner väldigt mycket om Sennas. Det mest intressanta av allt är att de som försöker svartmåla Schumacher allra mest är de fanatiska Senna-fansen. De brukar hävda att han kör osportsligt men man kan säga att han lärde sig av mästaren själv.

Tillbakablicken Joe Sakic
Joseph Steven Sakic föddes i Burnaby Canada den 7 juni 1969, hans föräldrar Marijan och Slavica Sakic kommer ursprungligen från Kroatien. När Joe var fyra år var han på sin första NHL-match och där fick han se Vancouver Canucks och Atlanta Flames. Efter att ha sett matchen beslutade hansig för att bli hockeyspelare. Dock var han som kortväxt spelare tvungen att använda skickligheten snarare än storleken vilket han snabbt lärde sig från sin idol Wayne Gretzky. Redan som ung ishockeyspelare i Burnaby visade Sakic att han hade en hel del likheter med sin idol. Han gjorde 83 mål och 156 poäng på bara 80 matcher under säsongen 1985-1986.

Under 1986-1987 spelade Sakic sin första hela WHL säsong och han utsågs till årets rookie. Han svarade för 60 mål och 73 assist. Medan Sakic njöt av framgång på isen mötte han och hans lag en tragedi på natten den 30 december. Sakics lag Broncos körde till en match mot Regina Pats och på grund av dåligt väder kraschade bussen efter att föraren tappat kontrollen. Sakic var oskadd men fyra av hans lagkamrater dog. Händelsen har haft bestående inverkan på den då unge Sakic som har avböjt att prata om olyckan under hela sin karriär. Nästa år 1987-1988, blev Sakic utnämnd till WHL Most Valuable Player och kanadensiska Major Junior Player of the Year. Han gjorde 160 poäng (78 mål, 82 assist) och blev i och med det tillsammans med Theoren Fleury då i Moose Jaw Warriors WHL bäste poänggörare.

Sakic draftades som nummer 15 totalt av Quebec Nordiques 1987 men valde istället att tillbringa säsongen i Swift Current för att bättre förbereda sig för NHL och debuten kom istället den 6 oktober 1988 mot Hartford Whalers. En match där han för övrigt registrerades för en assist, hans första mål kom två dagar senare mot målvakt Sean Burke i New Jersey Devils. Under sin första säsong bar han tröjnummer 88 på grund av hans favoritnummer 19 var redan tagit av lagkamraten Alain Côté. Han skulle avsluta sin första säsong med 62 poäng på 70 matcher och det finns dom som hävdar att om Sakic inte blivit skadad och missat 10 matcher hade han vunnit Calder Memorial Trophy som årets rookie.

Under hans andra NHL-säsong 1989-1990 kunde Sakic byta tröjnummer till 19 (Alain Côté hade beslutat sig för att sluta) och gjorde 102 poäng vilket gjorde att han slutade på nionde plats i den totala poängligan. I början av nästa säsong 1990-1991 blev han tillsammans med Steven Finn lagkapten (Sakic var kapten för hemmamatcher, Finn för bortamatcher) och återigen passerad han 100 poänggränsen och slutade tillslut på 109 poäng och en sjätteplats totalt i ligan. Under säsongen 1991-1992 visade Sakic några av hans ledaregenskaper när Eric Lindros affären tog fart.

Lindros ingen favorit hos Sakic
Lindros vägrade att spela i Nordiques som då var ett av de sämsta lagen i ligan. Sakic kommenterade det hela på följande sätt. "Vi vill bara ha spelare här som har passion för att spela hockey. Jag är trött på att höra det namnet. Han är inte här och där finns många andra i detta omklädningsrum som verkligen bryr sig om hockey." Lindros blev ett år senare bortbytt mot spelare som Peter Forsberg, Ron Hextall, Chris Simon, Mike Ricci, Kerry Huffman, Steve Duchesne och 15 miljoner dollar vilket avsevärt förbättrat Nordiques förutsättningar. Under sina första fyra säsonger med Joe Sakic slutade Nordiques på sista plats i Adams Division och sist i hela ligan tre år i rad från 1989 till 1991.

Från och med säsongen 1992-1993 blev Sakic ensam kapten och under hans ledning kom Nordiques till slutspelet för första gången på sex år.  Sakic nådde ännu en gång 100 poänggränsen och det var tredje gången han gjorde det på fem år. 48 mål och 105 poäng under den ordinarie säsongen och ytterligare 6 poäng i slutspelet. Hans produktion minskade till 92 poäng under säsongen 1993-1994 och efter att i stort sätt halva säsongen 1994-1995 försvunnit på grund av spelarestrejk slutade Sakic ändå bara 8 poäng efter Jaromir Jagr som vann den totala poängligan på 70 poäng.

Colorado Avalanche
I maj 1995 meddelade Quebec Nordiques att laget hade sålts och bytte namn till Colorado Avalanche. Under lagets första år ledde Sakic laget till sitt första Stanley Cup-mästerskapet och han gjorde 120 poäng på 82 matcher i grundserien och 34 poäng på 22 matcher i slutspelet. Han belönades med Conn Smythe Trophy som mest värdefulle spelare. Under slutspelet visade Sakic återigen att han vara en utomordentlig ledare. Trots att han hade missat slutspelet i fem av sina sju första år i NHL och saknade erfarenhet gjorde han 18 mål varav sex matchvinnande. Han var ett mål av från rekordet för antal mål under ett slutspel.
1996-1997 spelade Sakic bara i 65 matcher på grund av skada men ändå lyckades han göra 74 poäng. Avalanche fick sin första president's Trophy och tredje raka division titel. Sakic hade ännu ett stort slutspel med åtta mål och 17 assist och tog Avalanche hela vägen till conference final där de till slut förlorade mot Detroit Red Wings i sex matcher.

Som en fri agent under sommaren 1997 tecknade Sakic ett tre års kontrakt värt 21 000 000 dollar med New York Rangers.
Enligt kollektivavtal på den tiden hade Avalanche en vecka på sig för att matcha Rangers erbjudande eller släppa Sakic. Som tur var matchade Colorado erbjudandet som i sin tur blev startskottet för många NHL-spelares lönelyft.

Skador skulle återigen begränsa Sakic's speltid under 1997-1998. Samtidigt spelade Sakic sin första OS turnering för Kanada.
På sextiofyra matcher gjorde han ändå 63 poäng vilket var tillräckligt för att hans skulle få spela sin sjunde All-Star match. Slutligen återhämtade han sig från skadeproblem och säsongen 1998-1999 slutade han femma i poängligan med 41 mål och 96 poäng på endast 73 matcher. Han ledde Avalanche hela vägen till Stanley Cup-slutspel där de förlorat mot Stanley Cup-vinnarna Dallas Stars. Efter säsongen var Sakic rankad som nummer 94 på The Hockey News lista över de 100 bästa hockeyspelare genom tiderna.

Under säsongen 1999-2000 nådde Sakic flera karriärmilstolpar. Skadorna begränsade ännu en gång Sakic och han spelade bara 60 matcher men lyckades ändå leda lagets poängliga med 81 poäng. Den 27 december 1999 mot St Louis Blues blev Sakic den 56:e spelaren i NHL: s historia att nå 1 000 poäng.

Senare under säsongen den 23 mars 2000 gjorde han ett hattrick mot Phoenix Coyotes och blev den 59: e spelaren att göra 400 mål i karriären.  Sakic passerade ännu en gång 100 poäng sträcket säsongen 2000-01 och slutade på 118 poäng och 54 mål. Han ledde Avalanche till sin andra Stanley Cup-titel och vann Hart Memorial Trophy, Lady Byng Memorial Trophy och Lester B. Pearson Award. Efter att Avalanche besegrat New Jersey Devils i finalen. Sakic fick som kapten först hämta pokalen men istället för att hissa det högt gav han den direkt till Ray Bourque en spelare som hade väntat i 22 säsonger på att vinna Stanley Cup.

2001-2002 ledde Sakic Avalanche poängliga igen och slutade sexa i ligan med 79 poäng. Den 9 mars 2002 spelade han i sin 1000: e match i NHL. Avalanche gick återigen hela vägen till Western Conference Final men förlorade mot den slutliga Stanley Cup mästarna Detroit Red Wings. Följande år spelade Sakic endast 58 matcher och slutade på bara 58 poäng vilket är det lägsta under hans karriär. Han återhämtade sig följande år och blev trea i ligan med 87 poäng. Det var också första gången sedan 1993-1994 säsongen att hans lag inte vann division titel som istället vanns av Vancouver Canucks.

2004-05 NHL lockout
Efter lockouten 2004-2005 var Avalanche tvungna att göra sig av med spelare för att komma ner till det nya lönetaket.
Trots förlusten av lagkamrater som Peter Forsberg och Adam Foote hjälpte Sakic Avalanche till slutspel där de till slut förlorade mot Anaheim Ducks i semifinal. I juni 2006 undertecknade Sakic en ett års kontrakt värt 5 750 000 dollar.
Sakic hade ännu en stark säsong i 2006-2007 då han gjorde sitt 600:e mål i karriären mot Calgary Flames och blev den 17: e spelaren i historien att nå den milstolpen. På den sista speldagen under den ordinarie säsongen gjorde han sitt 100 poäng och därmed nåde han milstolpen för sjätte gången i karriären. Samtidigt blev Sakic näst äldsta spelare att nå 100 poäng på en säsong. Vid 37 års ålder delade han platsen parallellt med legenden Gordie Howe. Trots Sakics starka insatser missade Sakic och Avalanche slutspelet för första gången på 11 år och slutade en poäng bakom Calgary Flames på åttonde och sista slutspelsplats.

I april 2007 undertecknade Sakic ett nytt kontrakt med Colorado Avalanche vilket skulle bli hans 19:e NHL säsong. Sakic kommenterade affären "i detta skede i min karriär föredrar jag att ta ett år i taget och utvärderar mitt spel från år till år."
Efter undertecknandet sade Avalanche General Manager Francois Giguere, "Joe är hjärtat i organisation och genom sitt ledarskap och värde för laget och särskilt vår unga spelare är otvivelaktigt.” Den 1 maj meddelade NHL att Sakic utsågs som en av de tre finalisterna till Lady Byng Trophy, men priset gick så småningom till Pavel Datsyuk i Detroit Red Wings. 7 oktober 2007, gjorde han ett mål och hade assist mot San Jose Sharks och gick då förbi Phil Esposito till åttonde plats i NHL totala poängliga med 1591 poäng. Nitton dagar senare gjorde Sakic ett mål och passade till Ryan Smyth’s mål mot Calgary Flames och nådde då sitt 1600:e poäng i NHL. I december 2007 meddelades det att Sakic genomgick bråck operation för att påskynda läkningen av en skada som tvingat honom att missa de senaste 12 matcherna efter en lång svit på 232 matcher i rad.

Slutet
Den 21 juni 2008 hade Sakic ett samtal med Colorado General Manager, François Giguere och sade att han var osäker på sin framtid i Colorado Avalanche. Den 27 augusti 2008 tillkännagavs det att Sakic beslutat sig för att skriva under ett ettårskontrakt med laget. Dock kantades säsongen av skador. En disk i ryggen tvingade honom att ta en paus i början av november efter att ha spelat i 15 matcher där Sakic gjorde tolv poäng.
Under sin paus skadade sig Sakic ännu en gång dock denna gång i hemmet. Sakic skadade tre fingrar i en olycka med sin snöslunga. Han tillkännagav att karriären var över den 9 juli 2009 Avalanche hyllade Sakic genom att hissa upp tröja nummer  19 i taket.  Sakic utnämndes även till medlem i Avalanche Alumni Association.

All-Star Games
Sakic röstades in i NHL All-Star match tretton gånger och spelade i tolv av dem och var kapten för två av dem. Han hade åtminstone en poäng i elva av matcherna. Den enda gången som han missade en All-star match var 1997 och det var på grund av en skada. Sakic vann Most Valuable Player Award i 2004 års All Star-match efter att gjort en hat trick och ledde Western Conference till seger. Sakic leder assistligan för All-Star matcher med 16 assist totalt och en tredje plats i den totala poängligan med sina 22 poäng bakom Mario Lemieux (23 poäng) och Wayne Gretzky (25 poäng). Hans bästa resultat i en All Star-match var 2007 då han gjorde fyra assister för det vinnande laget men MVP utmärkelsen gick till Danny Brière som hade ett mål och fyra assist.

Internationella turneringar
Sakic hade även en omfattande internationell karriär. Sakic representerade Kanada i sju internationella turneringar. Efter att han blev draftad av Nordiques 1987 hjälpte han Kanada att vinna 1988 års Junior VM.
Hans nästa turnering var VM 1991 där Kanada tog silver och Sakic bidrog med elva poäng på tio matcher. Sakic åkte ur i den första gallringen när Kanada Cup laget skulle tas ut 1991. Man han skulle få sin chans senare i karriären.

Sakic första framgångsrika turnering var VM 1994 där Kanada vann sitt första guld sedan 1961. Sakic gjorde sju poäng på åtta matcher och var en viktig del i lagets framgång. Under World Cup 1996 spelade han bara en liten roll i Kanadas lag som slutligen kom på en andra plats, han gjorde ett mål och två assist på sex matcher. I turneringen bevisade Sakic att han faktiskt var en lysande stjärna med fantastiska handleder som helt enkelt hade glömts bort.

Sakic första OS-framträdande kom i Nagano 1998 men tyvärr hade Sakic problem med en knäskada och gjorde endast tre poäng på fyra matcher och hela dem kanadensiska truppen levde aldrig upp till förväntningarna och slutade på fjärde plats.
Sakic’s andra OS-framträdande kom 2002 i Salt Lake City. Kanada vann guld efter seger mot USA i finalen där Sakic var den som ledde sitt lag genom hela turneringen och Kanada fick sitt första guld på 50 år. Sakic fick senare priset som turneringens MVP efter fyra mål och sex assist och blev i och med OS guldet den första Kanadensaren att vinna trippen (OS, VM och Stanley Cup). OS 2006 i Turin var Sakic kapten för det kanadensiska laget men hela laget misslyckades totalt och slutade på sjundeplats. Sakic avslutade turneringen med blygsamma tre poäng.

Joe, även en hjälte på fritiden
Sakic och hans fru Debbie har tre barn Mitchell och tvillingarna Chase och Kamryn. De träffades på high school när Joe spelade i Swift Current och de besöker ofta sin gamla hemstad under sommarhalvåret. Sakic är en trogen golfspelare och tävlade i kändis Pro Am turneringen i Lake Tahoe under sommaren 2006. Varje sommar har han också sin egna golf turnering för välgörenhet där pengarna går till Food Bank of the Rockies. Sakics välgörenhet beräknas ha gett mer än 7 miljoner måltider till fattiga barn och familjer!

I sin hemstad Burnaby har Sakic alltid varit den stora favoriten och han har även en gata uppkallad efter sig "Joe Sakic Way".
I hela British Columbia är han känd som "Burnaby Joe" i Colorado är han känd som "Super Joe".