Välkommen till FoulPlay.se

Tillbakablicken gör idag ännu ett stopp på "memory lane". Eftersom min mailbox på wankbottom@ foulplay.se ekat tom efter tips får ni nöja er med att jag bestämmer som den diktator jag är. Och min fantasi är det inget fel på, men den här gången väljer jag med hjärat - och därför blir det min gamla barndomsidol, superbacken Paul Coffey som får lite extra uppmärksamhet. Backen som satte en helt ny standard för den moderna försvararen

Paul var en med sin tids mått mätt en ovanligt offensiv back som alltid fyllde på i anfallen. Detta visade sig vara ett ytterst lyckat koncept för Coffey som efter att ha slagit igenom i OHL (Ontario hockey league) gick direkt upp till NHL och stannade där i hela 21 säsonger. Där höll han sig, han spelade inte en enda AHL-match och var en stålman ändå in i det sista, med det menat att han kom till spel varje kväll - ett superproffs personifierat och också en utpräglad ledare.

Bakgrund
Paul Coffey föddes den 1 juni 1961 i Weston, Ontario - Kanada. Att det blev hockey han satsade på var inte mycket att fundera på - han föddes ju i "hockeyland". Hans första professionella klubb i OHL blev Kingston Canadians. Men där hann han bara spela ett tiotal matcher innan han blev värvad till Sault Ste. Marie Greyhounds där han sin första säsong gjorde 89 poäng på 68 matcher. Det hade varit helt förståeligt om han varit en utpräglad målskytt - forward. Men som back fick det upp många ögon på viktiga scouter. Han blev uttagen till OHL's All star-team säsongerna 79' och 80'.

Han spelade två säsonger för klubben innan han bytte klubb inom ligan än en gång. Den sista klubben han kom att spela för i OHL var Kitchener Rangers. Han fortsatte att ösa in poäng, 71 p på 52 matcher och nu var dragkampen igång. Coffey draftades av Edmonton Oilers i 1980 års NHL Entry Draft som nummer sex totalt.

Och vilket lag han kom till, han kunde inte timat in en bättre tid att spela i Oilers som alla med grundläggande hockeykunskaper vet ägde stora delar av 80-talet. Han blev över en natt lagkamrat med en kille vid namn Wayne Gretzky. Men även namn som Jari Kurri och Mark Messier.

NHL-karriären
Paul gjorde en godkänd rookie-säsong 1980-81. Men det var säsongen efter som blev hans riktiga genombrott. Han gjorde smått fantastiska 89 poäng på 80 matcher. Igen tål det att upprepas vilket gott bevis på hans offensiva kvaliteter detta var - han var ju back! Detta står sig bra/bättre även i dagens NHL. Och då hade det bara börjat. Säsongen 1983-84 var han med och tog Edmontons första Stanley Cup-seger under 80-talet. Han tilldelades samma år James Norris Trophy som går till säsongens bästa back. Samma säsong blev han den första backen någonsin att göra 40 mål på en säsong - sammanlagt gjorde han 126 poäng den säsongen.

Nästa säsong 1984-85 vann Edmonton sin andra raka Stanley Cup hänförda av Gretzky, men inte att förglömma Coffey - det är lätt att glömma det bland alla rekord förstnämnde satte. Men i slutspelet hade Paul sitt livs hockeyform och satte tre rekord. Mest mål (12), ass (25) och poäng (37) av en back i ett slutspel någonsin.

1985-86 var ett "mellanår för Oilers. Men inte för Paul som åter igen tog hem James Norris för bäste försvarare. Han slog samma år Bobby Orr's målrekord för backar genom att göra fin-fina 48 stycken, och hamnade 2:a historiskt sett i poäng sammanlagt med 138 p. Orr gjorde säsongen 70-71 139 p. Retligt nära med andra ord. Året därpå blev slutet på en era för Coffey i Oilers-dressen. Han var med och vann sin tredje Lord Stanley-pokal med klubben. Men en personlig dispyt med dåvarande general managern Glen Sather (skulle inte bli sista gången han rök ihop med en coach) gjorde att han till slut tradades bort till Pittsburgh Penguins.

I Pittsburgh fortsatte han med att göra två säsonger med över 100 poäng. Säsongen 90/91 är lite av ett gyllene år för alla Penguins-fans då laget tog hem Stanley Cup-pokalen med vad som kan vara deras starkaste trupp någonsin fram tills förra årets 2:a plats. Förutom Paul innehöll laget lirare som Larry Murphy, Jaromir Jagr, Mario Lemieux, Ron Francis, Ulf Samuelsson och Tom Barasson mellan stolparna. Efter totalt fyra lyckade säsonger i Penguins tradades han återigen iväg. Den här gången fick han återförenas med sina kompisar från det ljuva 80-talet, Wayne Gretzky och Jari Kurri. Får väl skriva att det var i LA Kings så inte missförstånd sker. Det blev en kort sejour som knappt den mest inbitne hockeykorts-samlaren kommer ihåg. Han spelade bara totalt 60 matcher med Kings innan han försvann från föreningen. Han blev tradad till Detroit Red Wings, men fick första säsongen förstörd av en knäskada och spelade "bara" 30 matcher. Det kompenserade han istället under den lock-out förkortade säsongen 1994-95.

Det var den enda säsongen i hela hans karriär som han vann lagets totala poängliga. Man kan anta att han hade kunnat vunnit varje år i Edmonton då han slutade 2:a efter den ständige ettan Wayne Gretzky. En rolig tillfällighet att två storheter kamperade jämsides under den perioden. Samma år som han vann interna poängligan plockade han också hem sin karriärs sista Norris trophy som bäste back. Efter fyra och en halv säsong i Detroit tradades han till Hartford Whalers i början av säsongen 1996/97 efter ett bråk med coachen Scotty Bowman, som likt Paul var en bestämd man. Det är lite oklart varför Coffey brakade ihop med både Bowman och Sather. Hans lagkompisar säger i allt skrivet material man kan hitta att han var lugnet själv.

Efter traden till Hartford blev Coffey aldrig sig själv igen, eller åtminstone presterade han inte lika bra som publiken var bortskämd med. Han började dels bli till åren - det kom nya hungriga backar som sett upp till Coffey och hans säregna spelstil. Dom var offensiva och snabba, och yngre. Något som höll tillbaka Coffey givetvis. Efter Hartford finns det egentligen bara en milsstolpe kvar i Pauls karriär såhär när man ser tillbaka på den. Det var när han hjälpte till att föra till Philadelphia (som blev hans nästa klubb) till Stenley Cup-final 1997 mot Detroit. Detroit vann i fyra raka matcher, och Scotty Bowman neutraliserade Coffey totalt. I match två åkte han på en hjärnskakning som satte honom ur spel resten av året.

Efter Philly gick karriären på tomgång. Han blev ett rutinerat namn som värvades i tron på mirakel, och kanske mer som mentor än som spelare. Han gjorde korta sejourer i Chicago, Carolina innan han avslutade sin karriär i Boston säsongen 00-01. Lite ironiskt nog Bruins, då Coffey är NHL-historiens näst bäste poängplockande back efter just Bostonfavoriten Ray Bourque. Han slutliga facit är imponerande 1531 poäng (396 mål och 1135 assist). År 2005 pensionerade Oilers hans tröja med nummer 7 på ryggen.

Sammanfattningsvis
Man kan slutligen säga att efter Bobby Orr, som var före Coffeys tid så satte Paul standarden för en eller två generationer av kommande backar. Med hans karaktäristiska åkstil, ilande snabbhet och hårda skott blev han snabbt en ikon som fortfarande innehar en rad rekord. Han kommer mest bli ihågkommen från sin tid i Oilers, sedan Pittsburg och slutligen Detroit och han har betytt mycket för egen del. Jag kommer ihåg hur man kollade på Lördagssändningarna på TV4 och letade efter Paul Coffeys åkstil på skärmen, det var sån man ville vara. En stor spelare som för alltid kommer ha min respekt. Nedan kommer lite priser och sånt att citeras för den intresserade.